Night Flies -My Little Pony-

Jag vill inte tråka er med sådana här inlägg och jag kommer säkert att ångra mig och kommer säkert att ta bort inlägget mycket snart men ibland blir jag så där fruktansvärt rent förtvivlat uttråkad så att jag bara skulle kunna fly och byta liv men det har jag redan gjort (ibland) och det blir ganska tråkigt efter ett tag för man kan ju inte fly från sig själv, än vart man reser i världen.

Jag brukar ofta bli det efter tuffa perioder = mycket tänkade i skolan och jobb...det kallas nog manodepressiv I guess, det minns jag nu att vår unga historielärare på gymnasiet sa att jag var, egentligen jag har alltid kunnat hantera det helt utan några "hjälpmedel" för jag har bara sett det som att jag varit extremt uttråkad för jag känenr mig helt tömd på energi samt massa huvudvärk men nu börjar jag undra, för det blir värre med åldern samtidigt har det kanske blivit lite bättre, svårt att förklara det där men svägningarna har blivit häftigare och jag bli lättare uttråkad. Jag känner den där Strindbergska ångesten vilandes över Uppsala (eller "Bondsala" passar bättre) och så blir jag så där enormt irriterad på alla, speciallt på alla ettor som börjat, det finns inget mer irriterande.

Det var därför jag började plugga fysik på universitetet för jag behövde en "överman", något övermäktigt att bita i för att jag bara blev så extremt uttråkad av allt annat i livet oavsett vad jag fördrev tiden med och allt var så lätt (well, därmed inte sagt att livet varit lätt! No, no, snarare tvärtom) och jag ville känna mig puckad (och tro mig det har jag fått göra, precis hela tiden) MEN den här gången trodde jag att det var äkta (ja SURPRISE SURPRISE! Jag är gift med fysiken, jag gjorde en liten Elisabeth I haha) fast när en kurs som relativistisk kvantmekanik börjar vackla så förstod jag att det var något allvarligt fel, det var första gången jag någonsin kände att någonting var kul -ever! Ja det är sant, det finns inte mycket som roar mig okej, my little ponies då men det varar ju så kort stund. Men nu efter tre veckor så har det brustit mellan mig och denna kurs (också) jag insåg något (eller kom till en insikt eftersom många helt sinnesjukt skumma drömmar som inte är utav denna värld) idag som gjorde mig oerhört besviken och förkrossad, det är så förtvivlande att jag det skulle krävas en smärre avhandling för att göra ämnet rättvisa, därför kommer jag inte ens dyfta ett ord om det här.

Jag vet faktiskt inte vad som skulle vara kul här näst? Så ge mig roliga förslag!!! Det ska vara något storslaget i ren Great Gatsby anda typ ;)
Kanske, kanske det skulle kunna få mig på humör igen.

En gång frågade en kille mig vägen till sitt hotell, han var britt och lite trasig...han hade ett armband runt sin handled som ledde till hans femstjärniga hotell. Jag garvade åt honom och tänkte vilket brittdregg som inte ens kan hitta till sitt hotell fast DE satt på honom ett armband -pucko! 
Han är en av mina största idoler och så här känns det just nu, for real....but life goes on and on...on the same track...
where do we go?
Nobody knows...






Life is easy
in a another way
from another point of view